Lugnet före stormen

Så nu är kvällen kommen när allt är oroväckande lugnt. Allt är fixat, alla vet sin plats och vilka tider som gäller. Väskan är mer eller mindre färdigpackad och själv vet jag knappt vad jag ska ta mig för. Rullar lite formroller och och får påminna mig själv om att inte bita ihop käkarna. Händerna är kalla, fast svettas lite ändå och håller jag dom framför mig är det svårt att hålla dom helt stilla. Kommer osökt att tänka på pappas gamla jakthund, som stod och bara skakade innan han fick komma iväg på jakt. Nånstans tror jag vi hade lite samma känsla. Lugnet före stormen. Hel kroppen är redo att ge sig iväg och bara väntar på rätt signal..

Ett lätt obehag, musklerna känns stela och ömma. Det ligger ett dis i huvudet som hela tiden ifrågasätter formen, känslan, förmågan.. 

Samma dis medför en känsla av att vilja fly, försvinna, vända hem och krypa ner i sängen i hemmets trygga vrå.  

Detta dis av obehag är även min starkaste förknippelse med tävlingssäsongenens premiärrace. Det är de så kallade tävlingsnerverna. 

Det känns behagligt och tryggt, hur paradoxalt det än låter. Såhär är det alltid inför säsong och mitt egna lilla tecken på att jag förbereder mig inför tävling. 

Med andra ord känner jag mig mest laddad och förberedd inför tävling när det känns som jag inte alls är redo. 

I morgon kommer jag stå där på start och förmodligen svälja ner illamåendet och bara vilja komma iväg så kroppen och kroppen får fokusera på att bara ta mig framåt i spåret och inte fundera eller känna efter hur allt känns. 

För fjärde året i rad blir min säsongspremiär singel mixstsfett. I år tillsammans med Fredrik. 

I morrn 12,00 går starten och jag hoppas jag kan göra en tävling där jag kommer i mål och kan vara nöjd med min insatts.