Ni vet dendär känslan när..

- man blir osäker och inte helt trygg i uppgiften

-när pulsen  är lite högre än normalt 

-när det är fjärilar i magen

-när allt man gör kommer bedömas  

-när man blir självkritisk och ifrågasätter sig om man är redo.. 

-när man helst vill skjuta upp allt i några veckor till för det känns obehagligt.. 

-när man inte kan slappna och bara njuta innan det är över.  

-när rädslan för att misslyckas känns överväldigad

-när man ska hålla ett föredrag inför en stor grupp människor och presentera vad man jobbat med länge. 

-när man bara önskar att någon ska säga "näh men det blir inget idag" för att slippa kasta sig ut i det otrygga.  

 

Ja den känslan har jag nu, bara några timmar innan säsongspremiären. Det mest sponanta att säga om någon skulle fråga om man är redo, laddad eller taggad vore att med ett hysteriskt skratt säga, Hahaha nä inte dey minsta, helst vill jag sätta mig i ett hörn och gråta! 

Men det säger man såklart aldrig för nånstans finns det en jäkel där inne som minsann ska bevisa att alla dedär känslorna har fel. Att jag visst är förberedd, att jag visst är laddad, att jag gjort allt för att bli då bra som möjligt, att jag trivs i tävlingsspåret. Och på sätt och vis gör ja det, för varje gång jag startar har jag vunnit över dedär små rackarns tankarna som ber mig stanna hemma för att jag inte har något där att göra.

och varje gång det går bra kan jag stå där och skratta dom (mig själv..?!) rakt i ansiktet och säga "ha, se så fel ni hade!" 

Så nu tänker jag åka ner till stadion, skjuta in, testa skidor, hela tiden med en känsla av att dehär.. det är helt fel, jag borde ha stannat hemma för här, här kommer jag bara göra bort mig. 

För att sedan under tävlingen bevisa att det är precis här jag hör hemma! Så kan dedär små ettriga jäklarna i skallen få sitta å muttra när jag bevisar att jag, återigen hade rätt.

Hornen är ute, dags för premiär! 😈😈👊🏼🎿  

/Linn